Som vanligt är man ofta mest intresserad av det som påverkar en själv, och som lantbrukare har jag följt lantbruks- och landsbygdspolitiken lite extra denna valrörelse. En valrörelse som på många sätt tagit sitt avstamp ur den extremt torra sommaren, som de flesta anser bero på, av människan skapade, klimatförändringar.
Förutom att själv vara lantbrukare och därmed personligen lidit av sommarens torka, är jag också konsument, medborgare och drabbad av klimatångest. Jag funderar på hur jag kan bli mindre beroende av bilen alternativt byta till en miljövänligare. Jag har gjort några tafatta försök att försöka reda ut möjligheterna och reglerna för att installera solceller. Jag har sparat ner på vattenförbrukningen och jag har nästan helt slutat konsumera något annat än mat. Mitt egna lantbruk har jag redan från start byggt upp för att vara så oberoende av insatser och så nära naturen som möjligt.
Det känns därför nästan hånfullt när politikerna främst pratar om, och får frågor om, sänkt dieselskatt, kilometerskatt, handelsgödselskatt och försvagat regelverk för att stärka den svenska livsmedelproduktions konkurrenskraft. För mig känns det nämligen främmande att de problem vi står inför, skall lösas med de medel som skapat dem. Debatten fördjupar vidare sprickan mellan stad och landsbygd – som verkar komma ur allmänhetens tro om att om man bara stoppar metangasutsläppen från korna, så kommer flygresan till Thailand, hemklickandet av en engångsartikel från Wish, den nyköpta klädgarderoben och stads-SUVen på garageuppfarten vara räddad.
Ovanpå det lägger politikerna sedan ”landsbygdsvänliga” förslag om uppluckrat strandskydd och pratar om behovet av gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker. Idéer som i bästa fall tillgodoser deras egna behov av en trevlig sommarstuga vid vattnet, med ett glas sprit ifrån den ”lokala” sprittillverkaren i handen.
Jag brukar själv säga till dem som orkar lyssna (vilket dock främst är mina sovande katter), att det är jordbruket som kommer rädda klimatet då det på varje hektar årligen binds stora delar av svenskens genomsnittliga utsläpp av CO2e i gröda och mark genom fotosyntesen. Här på landsbygden finns en enorm klimatpotential – samtidigt som investeringar och åtgärder här skulle leda till en levande landsbygd även om hundra år.
Istället för att fördjupa lantbruket och landsbygdens beroende av fossila bränslen – hade det ju därför varit trevligt med en politik som istället hjälpte oss att lämna det. Vi skulle t.ex. kunna prata om kraftfulla stöd och innovationsprojekt, regelförenklingar för att investera solel, skapa förutsättningar för en lönsam och uthållig produktion av biobränslen och vindkraft samt stöd och forskning för att genomföra effektiva miljöåtgärder inom lantbruket.
Och om det inte är intressant, hade man ju åtminstone kunnat fokusera på frågor som faktiskt skulle ha en effekt för oss lantbrukare; enklare (men inte nödvändigtvis sämre) regler, skärpta krav inom offentlig upphandling, ökad självförsörjningsgrad, förenklade byråkratiska processer och ett myndighetsutövande som är främjande och inte bara letar fel.