Denna vecka är det den globala klimatveckan och klimatkämpen Greta Thunberg har talat inför världens ledare vid FN-toppmötet i New York om att det är dags för förändring.
Bakgrunden till mötet och veckan är sammanfattat att vi sedan industrialiseringen startade under andra halvan av 1800-talet, har sett en kraftig ökning av framförallt växthusgaserna koldioxid och metan i atmosfären.
60% av växthusgaserna är koldioxidutsläpp från användning av fossila bränslen. Ytterligare 6% av utsläppen är i form av metangas från brytning/användning av fossila bränslen. Totalt står alltså fossila bränslen för ganska exakt två tredjedelar av världens växthusgasutsläpp. Börjar man snoka i vad den kvarvarande tredjedelen består av blir det mycket svårare, då en tredjedel av denna består av markanvändning (som totalt sett dock visar sig vara en kolsänka), en sjättedel består av NO2-utsläpp i huvudsak från användning av handelsgödsel (som dock oftast leder till produktion av biomassa som totalt sett även den ger en kolsänka). Här ryms även förnyelsebara metangasutsläpp från idisslare som äter gräs innehållandes kol som tagits upp ur atmosfären.
Om ni inte hänger med i svängarna skulle en liknande sammanfattning kunna vara att 100 företag i världen står för 70% av de globala växthusgasutsläppen och (alla?) dessa bolag har som affärsidé att utvinna eller använda fossila bränslen.
Men i den rådande samhällsdebatten har någon bestämt att det är idisslarna som är det största hotet mot klimatet då de, genom att äta gräs som tagit upp kol ur atmosfären, bidrar med en tredjedel av de totala metangasutsläppen eller knappt 6% av de totala växthusgasutsläppen.
På bilden till detta inlägg ser ni Märta och Mary som gått i min trädgård och på min gårdsplan (totalt knappt 3 000 kvadratmeter) hela sommaren. De har ätit mina vinbär, tulpaner, äpplen och löven på häcken, men även gräset på gräsmattan (vilket är anledningen till att jag haft dem där).
Fram till i somras har jag annars klippt gräsmattan med min, från föräldrarna stulna, Klippo, en bensindriven gräsklippare som kanske drar ett par liter fossil bensin per gräsklippningstillfälle. Men med Märta och Marys ihärdiga betande har de likt en robotgräsklippare hållit gräsmattan välklippt hela sommaren medan jag har legat och vilat i hängmattan.
I sammanställningen ”Kor och klimat” av Elin Röös på SLU anges det vara svårt att mäta kolinlagring. Internationella studier hävdar att betesmark kan lagra in mer än 3 ton CO2/ha och år, svenska mätningar har kommit upp i totalt 0,2 till 0,7 ton medan en massbalansberäkning endast visat sig generera 0,1 ton – vilket även skall ses som det huvudsakliga hemtaget i frågan i från sammanställningen. Jag har förstås ganska många åsikter kring forskningens ovilja att generera tydliga, rättvisa och klara besked kring betesmarkernas förmåga till kolinlagring, men det får jag återkomma till i ett annat inlägg. För exemplet med Märta och Mary har det nämligen mindre betydelse.
Som ni säkert redan förstått har jag tidigare varit rätt lat när det kommer till gräsklippning och utan fåren i trädgården hade jag nog klippt gräsmattan 5 gånger under sommaren, vilket uppskattningsvis krävt totalt 10 liter bensin, motsvarande koldioxidutsläpp om 26,7 kg. Med kolinlagringen som skett i gräsmattan genom Märta och Marys försorg visar det sig att fåren inte bara besparat mig detta utsläpp utan dessutom bidragit till att motsvarande mängd kol lagrats in i marken. På köpet har de samtidigt fött upp två varsina lamm (som nu tryggt ligger i frysen och väntar på att bli uppätna) och skapat en oas för insekter och ett myllrande markliv.
Men ändå får de ta skulden för klimatförändringarna, för att de är en del i det naturliga korta kretsloppet av kol.